Hopp och förtvivlan
Publicerat den: 2010-04-19 @ 22:28:43 |
Allmänt
Att gå igenom en IVF behandling är inte bara en psykisk berg och dalbana, utan även en fysisk smärta som man knappt vet hur man ska härda ut, vi hoppas bara att det är värt den smärtan i slutändan.
Alla har vi vår egen historia, gällande ofrivillig barnlöshet. Vi slits mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.
Många av oss har gått igenom mycket och har verkligen fått sätta prov på sin relation till sig själv och sin partner. Hur mycket ska man behöva stå ut med? Hur mycket orkar en människa ta?
Att tro på ett positivt gravtest efter ett Xantal behadlingar är nog svårt, svårt att ta till sig att det verkligen funkade denna gången och att det är ett plus på stickan. Så kommer jag att känna iaf. Nästa orosmoment i vårt fall kommer vara "är det kvar" "kommer det bli MA som sist" "kommer det gå bra hela vägen och bli en bebis"? Många frågor bubblar upp titt som tätt. Frågor som ingen kan svara på egentligen, bra modernatur som kan bestämma det ödet.
Något som är viktigt under en utredning/IVF behadling/adoption eller vad det gäller så får man inte glömma bort varandra. Kärleken till varandra, livet man delar. Jag tror att det är lätt att göra det och att man inte bara sätter kvinnan i fokus, just för att det är hon som fysiskt får göra behandlingen och bära på barnet osv men killen är ju oxå med. Han är ju en del av hela processen oxå.
Som jag sa till en vän idag att denna behadlingen känner jag mig lugnare inför för jag vet vad som komma skall. Tror att en av anledningarna till att det inte fäste på första försöket var nog att jag va så hyper stressad över att vi inte hade någon reserv i frysen ifall det inte skulle funka. Och att jag inte kunde slappna av pga allt vi gått igenom den sista tiden så var pressen stor (mest från mig själv) att det måste funka, det bara måste!
Nu är alla preparat hämtade på apoteket, då väntas bara mensen oxå...hur konstigt är det inte att man längtar efter den nu när man annars inte vill att den ska dyka upp öht?
Att tro på ett positivt gravtest efter ett Xantal behadlingar är nog svårt, svårt att ta till sig att det verkligen funkade denna gången och att det är ett plus på stickan. Så kommer jag att känna iaf. Nästa orosmoment i vårt fall kommer vara "är det kvar" "kommer det bli MA som sist" "kommer det gå bra hela vägen och bli en bebis"? Många frågor bubblar upp titt som tätt. Frågor som ingen kan svara på egentligen, bra modernatur som kan bestämma det ödet.
Något som är viktigt under en utredning/IVF behadling/adoption eller vad det gäller så får man inte glömma bort varandra. Kärleken till varandra, livet man delar. Jag tror att det är lätt att göra det och att man inte bara sätter kvinnan i fokus, just för att det är hon som fysiskt får göra behandlingen och bära på barnet osv men killen är ju oxå med. Han är ju en del av hela processen oxå.
Som jag sa till en vän idag att denna behadlingen känner jag mig lugnare inför för jag vet vad som komma skall. Tror att en av anledningarna till att det inte fäste på första försöket var nog att jag va så hyper stressad över att vi inte hade någon reserv i frysen ifall det inte skulle funka. Och att jag inte kunde slappna av pga allt vi gått igenom den sista tiden så var pressen stor (mest från mig själv) att det måste funka, det bara måste!
Nu är alla preparat hämtade på apoteket, då väntas bara mensen oxå...hur konstigt är det inte att man längtar efter den nu när man annars inte vill att den ska dyka upp öht?
