I need a break
Jag behöver en paus, om det så bara är för en dag. Jag behöver vara mig själv för en dag, inte mamma, flickvän eller den som sköter allt hemma. Lillan och jag har aldrig varit ifrån varandra länge bara några timmar och aldrig en hel natt. Jag känner att jag behöver det nu. Det är dags, jag får dåligt samvete när jag tänker på det men hon är så trotsig och gnällig just nu så jag vet varken ut eller in? Packning, flytt och denna trots har satt sina spår. I need a break.
Dagis
Vi har fått dagisplats till lillan, på vårt förstahandsval dessutom. Det bästa är att det är bara några hundra meter från vårt blivande hem till hösten :-) vet ej hur detta med dagis kommer att gå? Blir säkert två veckor inskolning.
Ännu en födelsedag har passerat
Igår var det min tur att fylla år, igen. Tyckte jag fyllde nyss? Ett år går vändans fort har jag märkt. Men födelsedagen skulle firas jag kom inte undan. Kaffe och bulle med närmsta familjen var ett bra sätt att fira ändå. Fick fina presenter och avslutade kvällen med ett tufft pass på gymmet. En blinkning och vi firar pappan i familjen om två veckor.
Förkylda och firande
Gynbesök
Skadat hår
Lanza Healing Moisture Tamanu Cream
- Färgbevarande shampo
- Fukttillförande med Nanoteknik
- Reder ut och ger mjukhet utan att tynga
- Reparerande egenskaper
- Ger Glans
Så trött på att vara trött
Snor snor å mera snor
Fars dag
Att sätta sin mamma på prov
Ett besök på akuten
Första barnfria kvällen
Rutiner
Namngivning
Stryk måndagen som veckodag
Vaccinering av liten och mamma
Menar bara väl....
Ovannämnda senario utspelar sig INTE när F ska iväg till jobbet på morgonen (eller annan tid på dygnet) och jag är hemma. Och jag vill bara säja att det är ingen som helst kritik mot F utan bara en betraktelse om vad moderinstinkt/ansvarskänsla/dåliga samvete gör med mig. Varför är vi tjejer/mammor sådana?
Det här med att fixa iordning allting innan jag åker det är för att jag vet hur jobbigt det är att fixa allt själv när man har lillan ensam allt måste göras när hon sover och då vill man att allt ska vara klappat och klart sedan vid avfärd. Ifall det skulle bli skrikfest vill man snabbt kunna lägga ner henne i vagnen och älga ut på promenad eller värma maten snabbt när hon e hungrig. Jag vill alltså eliminera alla anledningar till att lillan ska behöva vara ledsen i onödan eller att F ska känna sig stressad. Jag tror inte att F inte klarar det själv, absolut inte! Det vet jag att han gör jag vill bara underlätta i största mån...
Vi hittar inte på så mycket på dagarna utan det är byta blöja, mata, sova, promenad i princip. Missförstå mig inte, jag tycker att det är roligt att vara med min flicka men det är inte wohoo jämt och återigen vill jag poängtera att det jag gör är helt på eget bevåg och inget som F begär av mej eller som han för den delen inte skulle klara själv.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte låta F fixa allt själv och ta det som det kommer? Jag har ju lärt mig och det måste ju han med får göra. Men då säjer den lilla mamman på axeln att om jag redan vet hur det ska göras så slipper vi ju onödigt lidande för att F ska lära sig (läs: kan egentligen redan). Lilla R på andra axeln säjer då att jag skjuter bara mej själv i foten genom att försöka curla min andra hälft genom föräldraskapet. Tyvärr är mamman oftast starkast just nu. Det handlar nog åxå om ren överlevnadsinstinkt. Man gör vad som krävs för att alla ska ha det så bra så möjligt. Jag får ju åxå en frid av att veta att allt är ordnat för dom menas jag är borta, men samtidigt stressar jag ju för att det ska bli så.
F är världens bästa pappa och jag måste få ta mer plats och låta honom ta mer plats när det gäller vår dotter. Man vill ju inte vara en hök jämt, men det blir lätt så när man själv har ett sätt att göra saker på för mammorna är ju trots allt hemma hela dagarna och skapar en slags rutin?
Mitt barn!
Det nya livet
Hon blir ledsen bara när hon är hugrig eller vill ha en ny blöja. Sover väldigt bra på natten faktiskt.
Det lustiga är ju ändå att hon kom på beräknade dagen.
Kl 10 på morgonen den 17/2 skulle jag gå in i duschen och hann som tur var in till badrummet, för först kom slemproppen och splash sen kom en flod av fostervatten. Ringde sambon som jag bara några minuter innan hade pratat med och hade fått numret till hans chef för hans mobilbatteri va dåligt. Ringer sedan förlossningen som säger att vi ska åka till antenatalen för undersökning eftersom jag inte fått värkar ännu. Hann bara lägga på luren innan jag fick ringa upp igen för värkarna kom strax därefter igång. Stod i duschen med värkar och de gick att andas igenom tyckte inte att de gjorde så ont. Vid halv 3 på eftermiddagen ringde vi till förlossningen igen och ville komma in eftersom jag läckte så mycket vatten och hade 3 min mellan värkarna. Vi åker till Mölndal och blir undersökt och jag är öppen nästan 5cm. Vi får stanna kvar och får ett rum och då vill jag ha lustgas. När jag är öppen 6cm ber jag om EDA och bm börjar förbereda. Narkosläkaren kommer in när jag är öppen 8cm och får vända i dörren för hon får ett akutsnitt att skynda sig till. När hon väl kommer tillbaka är jag fullt öppen och det är försent att lägga EDA.n. Jag har ingen aning om tid under hela förlossningen. När kl är 23.00 är det dags att krysta och 23.29 är den lilla född. Krystvärkarna var något av det värsta i smärtväg jag känt och krysta ut ett barn utan bedövning...ni fattar ju själva hur ont det gjorde. Styrkan man får när man föder barn är helt otrolig, hade ingen aning om att den fanns i mig.
Vi stannade kvar på BB i några dagar pga att min moderkaka inte kom ut efter förlossningen. Jag blev sövd och de fick operera ut den. Dagen efter så hade jag så lågt hb värde och hade tappat 1,7L blod under tiden de försökte få ut moderkakan så jag kunde varken gå eller stå utan att nästan svimma. Fick 2 påsar med blod och efter det mådde jag mycket bättre men jag var fortfarande svag.
Kan verkligen rekomendera att stanna på BB oavsett om förlossningen gått bra för det är ganska tryggt att va där och bara ringa på sköterskorna om det är något. Man får bra amnings tips mm.
Nu har vi vår lilla docka hos oss äntligen, som vi har längtat och kämpat i alla dessa år. Hon är så sockersöt att man inte kan slita blicken från henne! Kärleken man känner till sitt barn är en kärlek man inte kan beskriva med ord den är så stor!