Min förlossning började den 17 februari 2011.  På söndagen alltså i slutet på veckan innan började "mensvärken" och hade lite sammandragningar men inget som gjorde direkt ont. Trodde att detta skulle dröja länge och att gå över bf var givet.

BM besök på måndagen och bebisen var fixerad och låg väldigt långt ner i bäckenet. Men bm sa att det kan dröja ändå så räkna med att gå över minst en vecka. Hmm tänkte jag, jag ska fan inte gå över tiden jag ska ha barn denna veckan punkt slut! Så ut i minusgraderna och prommenera så mycket som möjligt.

På natten till torsdagen den 17 (bf) hade jag mycket "mensvärk" så att jag vaknade till ett par gånger men kunde somna om ändå.

På morgonen skulle jag gå in i duschen men hann som tur var in till badrummet för där gick slemmisen och två sek efter gick vattnet. Å jävlar vad det forsade vatten. Det lustiga var att ett par minuter innan detta hände så ringde min sambo och sa att han hade dåligt batteri på mobieln så skulle det vara nåt eller att typ vattnet går så skulle jag ringa hans chef.

Jag ringer till förlossningen och får kordination att åka till Östra efter lunch för undersökning eftersom inga värkar hade kommit, men när vi lagt på så började värkarna komma så det var till att ringa upp igen och fick ny info. Jag ringer min mamma och berättar läget även en nära vän. Sambon ringer en timme efter att vattnet gått och jag undrar varför han inte har kommit hem varför dröjer han?! Men jag hade glömt å ringa tillbaka efter jag pratat med sköterskan på förlossningen =P

Jag står i duschen nästintill under hela värk arbetet och det var skönt med varmt vatten på magen och ryggen. När kl började närma sig 13 på dagen ringde vi igen till förlossningen för nu var värkarna täta och jag ville komma in för undersökning eftersom det rinner så mycket vatten. Men vi får vänta och ringa tillbaka kl 15 för ny info.

Under tiden står jag i hallen och får massage av sambon under värkarna och det hjälpte väldigt mycket.

Kl 14.30 ringer vi igen till förlossningen och nu var det 3min mellan värkarna och vi får åka till Mölndal direkt till förlossningen för undersökning. Vi packar in oss i bilen och som tur är har vi inte så långt till sjukhuset men det var den värsta bilresan i hela mitt liv! Gupp på vägen och krokigt var det inge skönt när man har värkar!

Vi kommer in 15.30 och får CTG och blir undersökt.

Bra hjärtljud på bebisen och det visar sig att jag är öppen 4 cm.

Vi får stanna kvar och får ett rum, jag vill nu ha lustgas.

När kl är 18.30 ber jag om EDA för nu var värkarna jobbiga är öppen ca 6cm.

När narkosläkaren kommer till vårt rum får hon ett akutsnitt och måste gå igen. När hon kommer tillbaka vid 19 tiden är jag öppen 8cm och det är försent att lägga EDA.n. Detta är inget jag reflekterade över jag var så fokuserad på värkarbetet. Jag blev erbjuden att ligga på en sackosäck för att det skulle hjälpa bebisen att komma ner ytterligare och det var skönt. Lustgasen var nu min bästa vän och släppte den inte ur sikte. Värkarna var helt fruktansvärda utan lustgasen.

Mellan  21 och 22 är jag helt öppen 10cm och jag känner att det trycker på ordentligt men får inte krysta än hör jag en bm säga till mig. Det är inte så lätt när det kommer en bebis liksom.

En läkare kommer in och sätter en elektrod på bebisens huvud för kolla ph värdet. Bebisen har mycket hår på huvudet så läkaren skojade till det och sa "oj då här får vi kamma mittbena för att komma åt"

När kl är 23 så känner jag att det trycker på och jag vill krysta, nu får jag inte ha lustgasen mer utan måste fokusera på att få ut bebisen. En bm kommer in nu är de 4st och hon har med sig ett lakan som hon och jag drar i varsinn ändå. Detta för att hjälpa mig att få kraft för värkarna har gjort mig helt slut under kvällen.

Denna delen av förlossningen var nog den värsta helt klart. Den smärtan i underliver går inte att beskriva riktigt. Det brännde så jag trodde jag skulle gå sönder! BM lade varma handdukar runt öppningen och det hjälpte faktiskt. Vet inte hur många krystvärkar jag gjorde men 23.29 är vår lilla dotter född.

Det som är tråkigt med den sista delen när bebisen kom ut är att jag minns inte så mycket av det?! Vet inte om det har med lustgasen att göra eller för att jag blev sövd senare för att moderkakan satt fast så den fick opereas ut. Detta är ju ett minne man vill ha färskt hela livet. Vår lilla bebis kom ju till världen och jag minns knappt det!

Over all så hade jag en bra förlossning, den gick fort men inte smärtfritt ;) Men skulle samtidigt inte vilja ändra på något.

Det som är viktigt under en förlossning är att man ska låta kroppen göra det den är bäst på, vi kvinnor är skapta för att föda barn. Lyssna på kroppen och följ med den under värkarbetet för stretar man emot så blir det bara värre (tror jag) Och ANDAS!! för guds skull andas det är det viktigaste verktyget innan the good stuff på sjukhuset ;)

Min förlossning började den 17 februari 2011.  På söndagen alltså i slutet på veckan innan började "mensvärken" och hade lite sammandragningar men inget som gjorde direkt ont. Trodde att detta skulle dröja länge och att gå över bf var givet.

BM besök på måndagen och bebisen var fixerad och låg väldigt långt ner i bäckenet så långt att bm inte kände varken huvud eller axlar. Fick göra ett UL och då såg man att den låg långt ner. Men bm sa att det kan dröja ändå så räkna med att gå över minst en vecka. Hmm tänkte jag, jag ska fan inte gå över tiden jag ska ha barn denna veckan punkt slut! Så ut i minusgraderna och prommenera så mycket som möjligt. Men redan dagen innan den 16e, så hade jag både svårt att sitta och andas för det kändes som att allt i magen trycktes uppåt när jag satt ner detta höll på hela dagen, och kvällen var jobbigast.

På natten till torsdagen den 17 (bf) hade jag värkar så att jag vaknade till ett par gånger men kunde somna om ändå, de gjorde inte så pass ont.

På morgonen kände jag att värkarna kom med 10 min mellanrum men de var fortfarande svaga så jag tänkteinte så mycket på de. När jag sedan skulle gå in i duschen vid 10 tiden så gick slepproppenpå vägen till badrummet. Tur att jag ändå skulle dit in för det var en kladdig historia och jag börjar skaka och storböla och någon minut efter gick vattnet. Å vad det forsade vatten. Där står jag och gråter som lilleskutt och har nog precis fattat att nu är vi igång, bebisen är på väg. Det lustiga var att ett par minuter innan detta hände så ringde min sambo och sa att han hade dåligt batteri på mobilen så skulle det vara nåt eller att typ vattnet går så skulle jag ringa hans chef. Det var ju idag bebisen skulle komma enligt uträkningar ;-) Ringer till sambon och berättar vad som just hänt. Han blir chockad och skrattar just för samtalet vi hade strax innan.

Jag ringer till förlossningen och får kordination att åka till Östra efter lunch för undersökning eftersom inga värkar hade kommit, men när vi lagt på så började värkarna komma så det var till att ringa upp igen och fick ny info. Jag ringer min mamma och berättar läget även två nära vänner. Sambon ringer en timme efter att vattnet gått och jag undrar varför han inte har kommit hem varför dröjer han?! Men jag hade glömt å ringa tillbaka efter jag pratat med sköterskan på förlossningen =P

Jag står i duschen nästintill under hela värk arbetet och det var skönt med varmt vatten på magen och ryggen. När kl började närma sig 13 på dagen ringde vi igen till förlossningen för nu var värkarna täta och jag ville komma in för undersökning eftersom det rinner så mycket vatten. Men vi får vänta och ringa tillbaka kl 15 för ny info.

Under tiden står jag i hallen och får massage av sambon under värkarna och det hjälpte väldigt mycket.

Kl 14.30 ringer vi igen till förlossningen och nu var det 3min mellan värkarna och vi får åka till Mölndal direkt till förlossningen för undersökning. Vi packar in oss i bilen och som tur är har vi inte så långt till sjukhuset men det var den värsta bilresan i hela mitt liv! Gupp på vägen och krokigt var det inge skönt när man har värkar!

Väl inne på sjukhuset men det tar tid att ta sig till hissen, jag har täta värkar och måste stanna för att andas igenom de. Inne i hissen får jag två värkar och vi var inte ensamma i hissen, tjtjen som åkte med såg lite obekväm ut haha. Vi kommer in 15.30 och får CTG och vilar på en brits en stund och blir sedan undersökt.

Bra hjärtljud på bebisen och det visar sig att jag är öppen 4 cm.

Vi får stanna kvar eftersom jag är så långt i värkarbetet och vi får ett rum, på vägen dit får jag stanna flera gånger för jag har så täta värkar. Vär på rummet får jag en stol att hänga på och jag vill nu ha lustgas för värkarna är riktigt jobbiga. Tog några andetag innan jag hittade tekniken men när jag väl gjort det så var lustgasen min bästa vän, säppte den inte jättegärna.

När kl är 18.30 ber jag om EDA för nu var värkarna jobbiga och jag är öppen 6cm.

När narkosläkaren kommer till vårt rum får hon ett akutsnitt och måste gå igen. När hon kommer tillbaka vid 19 tiden är jag öppen 8cm och det är försent att lägga EDA.n. Detta är inget jag reflekterade över jag var så fokuserad på värkarbetet. Jag blev erbjuden att ligga på en sackosäck för att det skulle hjälpa bebisen att komma ner ytterligare och det var skönt. Värkarna var helt fruktansvärda utan lustgasen.

Mellan  21 och 22 är jag helt öppen 10cm och jag känner att det trycker på ordentligt men får inte krysta än hör jag en bm säga till mig. Det är inte så lätt när det kommer en bebis liksom.

En läkare kommer in och sätter en elektrod på bebisens huvud för kolla ph värdet. Bebisen har mycket hår på huvudet så läkaren skojade till det och sa "oj då här får vi kamma mittbena för att komma åt"

När kl är 23 så känner jag att det trycker på och jag vill krysta, nu får jag inte ha lustgasen mer utan måste fokusera på att få ut bebisen. En bm kommer in nu är de 4st och hon har med sig ett lakan som hon och jag drar i varsinn ändå. Detta för att hjälpa mig att få kraft för värkarna har gjort mig helt slut under kvällen.

Denna delen av förlossningen var nog den värsta helt klart. Dock minns jag inte krystvärkarna som jobbiga. Men den smärtan i underlivet går inte att beskriva. Det brännde så jag trodde jag skulle gå sönder! BM lade varma handdukar runt öppningen och det hjälpte faktiskt. Vet inte hur många krystvärkar jag gjorde men 23.29 är vår lilla dotter född.

Det som är tråkigt med den sista delen när hon kom ut är att jag minns inte så mycket av det?! Vet inte om det har med lustgasen att göra eller för att jag blev sövd senare för att moderkakan satt fast så den fick opereas ut. Detta är ju ett minne man vill ha färskt hela livet. Vår lilla bebis kom ju till världen och jag minns knappt det!

Over all så hade jag en bra förlossning, den gick fort men inte smärtfritt ;) Men skulle samtidigt inte vilja ändra på något.

Det som är viktigt under en förlossning är att man ska låta kroppen göra det den är bäst på, vi kvinnor är skapta för att föda barn. Lyssna på kroppen och följ med den under värkarbetet för stretar man emot så blir det bara värre (tror jag) Och ANDAS!! för guds skull andas det är det viktigaste verktyget innan the good stuff på sjukhuset ;)