Tänker ibland på den tiden vi var barnlösa, va dåligt jag mådde, bitter jag var på livet och samtidigt kan jag tänka att det måste varit så svårt för människor runt oss att förstå detta mående? Jag tror inte man kan ens föreställa sig det om man inte varit där själv? Berättade vår historia för en gammal vän för någon vecka sen och när jag satt och berättade allt så kändes det som att jag var på andra sidan, den sidan som icke barnlösa är på. Känslan jag fick var att jag kände mig så töntig...Töntig för att jag tog så illa upp när anda blev gravida, töntig när jag listade ut en status på Facebook som var barnbeked. Töntig för att jag var så avundsjuk. Folk måste ju trott att jag var knäpp? Vännen frågade om jag skulle bli ledsen om jag träffade henne på stan och fick veta att hon väntade nr 2? Nej det skulle jag nog inte fast när jag tänker efter så jo lite det ska jag inte sticka under stolen med men jag skulle glömma det snabbt jag har ju min fina dotter nu. Det kommer nog alltid sitta kvar att det är tufft med gravidbesked även om de inte påverkar mig nu som förr. Så med rubriken "ny start" så läggs detta bakom mig. Jag har gått vidare. Jag följer fortfarande en del bloggar, man har ju läst och följt dessa tjejer i flera år så man vill ju följa och se så sagan slutar lyckligt.

Jag hoppas med de få läsare jag har att ni vill fortsätta följa mig trots att jag inte skriver om IVF och barnlöshet?