Mitt i livet -

Publicerat den: 2010-11-26 @ 17:26:02 | Magbilder(Gravid)

Jämför med vecka 12 då jag började ta bilder hänt lite sen dess ;)
Jo men vecka 29 nu då, jösses va fort det går.

Mår fortfarande bra börjar dock känna av lite ont i ryggen igen och höfterna är lite sköra men det blir väl så på slutet kankse? Lite jobbigt att resa sig ur och sätta sig i bilen. Trött är jag och somnar tidigt på kvällen. Annars är allt toppen! Längtar helt otroligt mycket tills skruttisen kommer har köpt så söta kläder som jag vill klä bebisen med och köra i den fina vagnen...Åååå februari kom nu!!

Skriv en kommentar här(0)

Publicerat den: 2010-11-25 @ 18:23:50 | Gravid

Kroppen:
Under den sista trimestern blir din kropp snabbt tyngre, ämnesomsättningen ökar och det är vanligt att man svettas mer än vanligt på grund av det. Under den tredje trimestern är det bra att man går upp mer än 1 kg, men mindre än 3 kg/månad.
Nu kan även personer i din omgivning ta del av barnets rörelser genom att känna på magen. Magen kan ibland bukta ut märkbart på ena sidan beroende på hur barnet ligger. Placeringen av livmoderns övre del är ungefär mitt emellan naveln och bröstbenet.
Nu besöker du din barnmorska varannan eller var tredje vecka, beroende på hur du mår och vilket stöd du behöver. Varje besök tar cirka 30 minuter och varje gång mäter man ditt blodtryck och din mage samt lyssnar på fosterljuden.

Barnet:
Alla sinnen är nu utvecklade. Barnets pupiller är så pass utvecklade att de ser skillnad på ljus och mörker. Barnet kan känna smärta och reagera på skarpa ljud utanför livmodern. Förmågan att minnas har utvecklats, barnet lär sig att känna igen mammans röst och andra personer som mamman umgås mycket med. Testiklarna finns just nu i ljumsken på pojkar.

Skriv en kommentar här(0)

Publicerat den: 2010-11-19 @ 18:03:50 | Magbilder(Gravid)

Hihihih magen ser helt sne ut framifrån!
Det har hänt lite på ett par veckor här kan man säga.

Har börjat på gravid yogan andra tillfället igår.
Förra veckan hade jag så ont i bäckenet efter första passet trots att jag tog det väldigt lungt (tyckte jag) men tydligen inte så igår tog jag det verkligen lugnt och kände efter vilka övningar jag kunde göra utan att det gjorde ont. Idag mår kroppen bra, gäller verkligen att lyssna på kroppen.

Sista trimestern nu då, jösses va det går fort! Snart har vi lilla skruttisen hos oss =)

Skriv en kommentar här(0)

Publicerat den: 2010-11-18 @ 09:56:11 | Gravid

Kroppen:
Livmodern är nu så stor att den påverkar hur du kan röra dig. Du kan fortfarande vara aktiv, men kroppen säger ifrån om du tar i för mycket. Då kan du få sammandragningar vilket innebär att livmodern drar ihop sig och blir hård.
Det kan komma när du går fort eller är kissnödig. En sammandragning håller i sig i 10–30 sekunder, för att den ska släppa behöver du stanna upp. Om sammandragningarna börjar göra ont kan det vara ett tecken på att livmodertappen håller på att mjuka upp sig. Det bör kontrolleras hos läkare eller barnmorska.
Framöver blir besöken hos barnmorskan allt tätare. Man ser över att Symfus-fundusmåttet går uppåt i den takt som det ska och att kroppens värden är goda. Man kontrollerar järnhalten i blodet, sockerhalten, blodtryck och fosterljud.
Nu kan du få humörsvängningar igen, när kroppen börjar kännas tyngre och magen mer otymplig.

Barnet:
Barnet väger nu cirka 1000 gram och längden är omkring 35 centimeter och fötterna mäter fem centimeter. Hårstråna på huvudet är ganska långa. Mjölktänderna under tandköttet är färdiga.
Barnet ökar nu i vikt cirka 27 gram per dag och har börjat drömma.
Vad tror du att ditt barn drömmer om?

Skriv en kommentar här(0)

Publicerat den: 2010-11-13 @ 09:12:28 | Allmänt

Jag fick reda på att jag var gravid: Den 12 juni 2010

Såhär fick jag reda på det: Gjorde ett gravtest hemma och ett till efter det för jag trodde inte på det. Sedan följde en vecka med ett test varje morgon.

Detta gjorde jag efter att ha fått beskedet: Jag grät hysteriskt och blev samtidigt rädd att det skulle vara ett MA igen eller att det kunde vara tvillingar

Jag tror det kommer att bli: En flicka

Det här undviker jag att äta och dricka: Alkohol, pizza för det gör mig illamående, kaffe.

Lukter som jag inte klarade av i början: Doften av grillad majskolv och kokt potatis.

Magen började synas: Vecka 18-19

Första gången det rörde sig i magen: 8 september 2010

Första gången det började sparka ordentligt: Mitten på vecka 17 kände jag de första puffarna, några dagar innan var det mest sprattel.

Så här kändes de första sparkarna: Som puffar, vissa svaga vissa starka.
Vaknar på natten av att det puffas =)

Musik jag spelar för bebisen i magen: Inget speciellt

BF: 2011-02-17

Skriv en kommentar här(0)

Publicerat den: 2010-11-13 @ 08:54:28 | Allmänt

Innan jag blev gravid så mådde jag inte speciellt bra.

IVF resan va tuff och alla gravid besked man fick runt sig jämt och ständigt tog på psyket.

Var inne på en blogg häromdagen och hittade en fin text som en tjej skrivit om just ofrivillig barnlöshet och jag tyckte att det stämmde precis med känslorna jag hade.

En känsla är svår att beskriva för någon när man säger att man inte mår bra men läs texten nedan (OBS! långt) så förstår du precis hur en människa känner sig under denna långa svåra resa.

VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KAN KÄNNA DET?

Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

Kanske skulle du beskriva mig så här: fixerad, deppig, hjälplös, avundsjuk, allvarlig, orolig, aggressiv, lättirriterad och cynisk. De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, frustrerad, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi insåg att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln. Kommer jag någonsin bli mamma? Kommer jag/vi orka?

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert- kommer vi att få reda på att vi aldrig kan bli föräldrar? Tänk om någon av oss har en allvarlig sjukdom? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont?

Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Arbetskamrater, vänner och släktingar blir gravida. Bebisar och mammor med barnvagnar, gravida finns plötsligt överallt.

Jag kan ibland känna skuld. Kanske är det ett fel hos mig som gör att vi inte kan få barn så lätt. Kommer min partner vilja leva med mig ändå? Mina föräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag blir arg på vårdpersonal som jag kan tycka vara opersonliga och nonchalanta ibland, fastän jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa oss. Jag blir arg för att våra möjligheter att få barn begränsas av vår ekonomi. Ett privatförsök kostar 25 000 och kanske behöver vi fler försök. Jag blir arg för att allt tar så lång tid- min behandling måste vänta för att det är semestertider eller för att det är ett års kö.

Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig- kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...

Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om en elev som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång.

Jag känner mig arg när jag möter andra människors syn på vår barnlöshet. Alla verkar ha enkla lösningar. Alla verkar säga för mycket och veta för lite.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker. Vilken mening har mitt liv om jag inte kan få barn och fostra dem? Vänner med barn umgås gärna med andra föräldrar och det gör mig ledsen att vi inte känner oss lika eftertraktade.

Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det. Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra. Du kan hjälpa mig på följande sätt:

Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd. Jämför oss inte med andra människor som haft svårt att få barn men som fick ett barn så fort de adopterat- alla fall är unika och de hade kanske inte det medicinska problem som vi har.

Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga privata saker som jag avslöjar och det känns bra att veta att du inte måste rusa iväg inom tio minuter

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men du måste lita på att vi gått igenom alla alternativ och övervägt alla möjligheter innan vi fattat beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället.

Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Fråga hur mycket jag vill prata om barnlösheten och få mig att känna att jag kan ta upp det när jag behöver ditt stöd.

Försök vara taktfull. Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det. Förenkla inte våra upplevelser genom att skämta om att vi kan få låna dina jobbiga ungar.

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på tex internet eller på biblioteket. Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap. Tips om att jag ska slappna av för att få barn är inte tex inte så bra för någon barnlös och allra minst för en som kanske inte har någon passage i äggledarna.

Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom. Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.

Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt.

Ta mig med på en trevlig shoppingtur eller en kul lunchdate så att jag kan glömma våra strävanden ibland.

Men acceptera när jag vill vara ensam, det handlar inte om att jag inte vill träffa dig eller andra, det handlar om att jag inte orkar vara social, att jag är sårbar och inte har kontroll över mig själv och mina känslor.

SAKER MAN GÄRNA VILL HÖRA

Att du är genuint intresserad av hur det går till och hur det fungerar med IVF. Men fråga inte samma fråga fem gånger för det får en att känna att man är en slags sensation, ngt som avviker. Anhöriga kan läsa på om IVF och så kan man kanske föra ett samtal om hur behandlingen går till- ofta är det ju det man funderar på mest själv.

Om du frågar hur det är bör du också vara beredd på att ta att man inte alltid mår så bra- det är en berg- och dalbana att vara ofrivillgt barnlös, man gråter mycket... Om du frågar så låt mig och min man välja hur mycket vi vill berätta. Kanske är det naturligt att vi vill berätta mer för våra närmaste än för en arbetskamrat till exempel.

Tack för att du vill försöka förstå!

VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KÄNNER?