Träningen har jag inte kommit igång med...ska börja springa i spåret vi har bakom huset och börja gymma så snart som möjligt är riktigt sugen på att komma iform igen. Vägde mig för två veckor sedan och jag har 7kg kvar att gå ner. Mycket var nog vätska jag hade i kroppen och bebisen med allt som hör till det. Hoppas att jag kan gå ner 1kg i veckan så hinner jag nog till badsäsongen ändå?

Jag springer runt som en dåre för att packa skötväskan, lägga fram nappar, värma vatten till ersättningen, skruva ihop nappflaskan, lägga i kudden i vagnen, ställa fram dropparna osv innan jag sticker iväg någonstans. Allt medan jag informerar F om vad jag gör. Dessutom frågar jag honom vad han och litet F kan hitta på när jag är borta och jag frågar ut honom om upplägget kring matning, promenad och sömn. Just d! Jag äter, sminkar mig och klär på mig under tiden.
Ovannämnda senario utspelar sig INTE när F ska iväg till jobbet på morgonen (eller annan tid på dygnet) och jag är hemma. Och jag vill bara säja att det är ingen som helst kritik mot F utan bara en betraktelse om vad moderinstinkt/ansvarskänsla/dåliga samvete gör med mig. Varför är vi tjejer/mammor sådana?

Det här med att fixa iordning allting innan jag åker det är för att jag vet hur jobbigt det är att fixa allt själv när man har lillan ensam allt måste göras när hon sover och då vill man att allt ska vara klappat och klart sedan vid avfärd. Ifall det skulle bli skrikfest vill man snabbt kunna lägga ner henne i vagnen och älga ut på promenad eller värma maten snabbt när hon e hungrig. Jag vill alltså eliminera alla anledningar till att lillan ska behöva vara ledsen i onödan eller att F ska känna sig stressad. Jag tror inte att F inte klarar det själv, absolut inte! Det vet jag att han gör jag vill bara underlätta i största mån...

Vi hittar inte på så mycket på dagarna utan det är byta blöja, mata, sova, promenad i princip. Missförstå mig inte, jag tycker att det är roligt att vara med min flicka men det är inte wohoo jämt och återigen vill jag poängtera att det jag gör är helt på eget bevåg och inget som F begär av mej eller som han för den delen inte skulle klara själv. 

Varför är det såhär? Varför kan jag inte låta F fixa allt själv och ta det som det kommer? Jag har ju lärt mig och det måste ju han med får göra. Men då säjer den lilla mamman på axeln att om jag redan vet hur det ska göras så slipper vi ju onödigt lidande för att F ska lära sig (läs: kan egentligen redan). Lilla R på andra axeln säjer då att jag skjuter bara mej själv i foten genom att försöka curla min andra hälft genom föräldraskapet. Tyvärr är mamman oftast starkast just nu. Det handlar nog åxå om ren överlevnadsinstinkt. Man gör vad som krävs för att alla ska ha det så bra så möjligt. Jag får ju åxå en frid av att veta att allt är ordnat för dom menas jag är borta, men samtidigt stressar jag ju för att det ska bli så.

F är världens bästa pappa och jag måste få ta mer plats och låta honom ta mer plats när det gäller vår dotter. Man vill ju inte vara en hök jämt, men det blir lätt så när man själv har ett sätt att göra saker på för mammorna är ju trots allt hemma hela dagarna och skapar en slags rutin?