Ja det är frågan? Vad ska jag bli när jag blir stor? En liten dröm jag haft sedan jag var liten är att jag vill bli barnmorska, förlossningsbarnmorska. Har alltid älskat barn och att jobba med människor och nu när föräldraledigheten tar slut till våren så har jag inget jobb att gå tillbaka till så varför inte slå slag i studierna? Jag ska göra det har jag tänkt. Måste läsa upp min matte B kurs från gymnasiet och läsa till naturkunskap B, sen får vi hoppas att jag kommer in på sjuksköterske linjen oxå. Är inte så sugen på mattekursen dock men det måste göras. =P

I fredags hade vi vår första kväll ensamma sen lillan kom. Vi var i GBG och åt god mat och satt länge på restaurangen och åt. Min mamma och syster var hemma och passade lillan medans vi var borta. Tanken var att vi skulle sova på hotell oxå för vi firade 8 år tillsammans, men kände att det var bra att börja så här så länge. Senare på kvällen var vi på Träg´årn å kollade Timbuktu Hoffmaestro men måste säga att jag blev besviken. De promotade bara sina nya album och selade 1-2 av de gamla låtarna. Trist. Men vi hade en fin kväll tillsammans iaf och det är huvudsaken. Det var behövligt att få vara barnfri för en kväll ladda batterierna lite. Har ju levt livet ganska inrutat det senaste halvåret och att få bryta mönstret för en kväll behöver man ibland.

Har kommit igång hyfsat med träningen tycker jag, dock har jag fått migrän anfall varje gång jag tränat zumba? Zumba som är så himla kul! Har varit på VC men läkaren kunde inte säga varför jag får attackerna? Fick medicin utskrivet iaf. Kan vara så tydligen att migränen blir värre efter en graviditet? Så nu har jag börjat med proteindrinkar och bantningspiller så att det iaf händer något när man inte kan träna hårt. Himla tråkigt för jag gillar å träna och se resultat. Hoppas det bara är en period och att det går över.

Fy så torrt på inlägg. Men det finns inte så himla mycket att blogga om just nu, lillan växer ooch vi lever livet med henne. Tycker det händer nya saker varje vecka med henne men inte så kul å uppdatera bloggen med det. Vi va iaf på BVC förraa veckan, vi går kvar på samma ställe inte så lånt att åka och sen går man ju inte så ofta nu så då kan vi lika gärna gå kvar. De känner oss där oxå. Iaf, lillan är nu 6mån och väger 8075g och är 65,5cm lång.

Texten nedan har den kloka tjejen Cecilia Ekhem skrivit. Spread the word! 

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten "Meningen med livet - Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet" som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva. 
Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna. 

Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt - om det ens förekommer - att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn. 

Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. 

Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte "enbart" de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer. 

Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Inte helt ovingligt är det och jag vågar inte lämna henne själv på golvet. Men hon sitter själv en lååång stund utan att falla åt sidan eller framåt =) Lite kuddar har vi rut henne för säkerhets skull. I sängen tycker hon det är roligast att sitta och leka, igår fick ett hon ett skrattanfall utan dess like! Hon e så himla go nu, hon härmas med mmunnen och med ljud man gör åt henne. Här om kvällen va hon så rolig, hon hade inte sovit efter sin em gröt så hon somnade ju så klart i kvällsmaten. Hon vaknade inte ens när jag reste mig från soffan, hon vaknade inte heller när jag la ner henne i sängen. Lille tutt va så trött.