Jag är så irriterad på folk som sliter mitt barn ur armarna på mig vart vi än kommer med henne. Jag tycker att man kan fråga får jag ta henne eller vill du att jag hjälper dig med henne inte bara slita henne ur mina armar och ta över som att jag inte är duglig eller kan. Ska inte säga alla men det flesta tar liksom över min roll som mamma och säger till mig hur jag ska göra och vad jag ska göra med mitt barn. Det är om att jag inte får bestämma över mitt eget barn?! Jag blir så liten i vissa sällskap som att jag är ett barn själv och min dotter är någon annans och de andra är vuxna och vet så mycket bättre? Men jag vet vad som är bäst för mitt barn, det är bara jag (och pappan) som känner av och vet vad hon vill när hon är ledsen eller vad det nu kan vara. När någon annan håller henne och hon blir ledsen så vill jag trösta för hon känner sig tygg då, då tycker jag att man lämnar tillbaka henne till mig och inte försöker "trösta" själv och säger "nej men det här går så bra så" MEN GE MIG MITT BARN FÖR HELVETE jag ska väl inte behöva be om att få tillbaka henne eller?? Jag måste bli bättre på att säga ifrån och visa att jag kan faktiskt detta. Jag vet inte allt och jag gör så gott jag kan, jag är ny på detta låt mig lära känna min dotter. Jag kanske överdriver hela situationen men det är såhär jag känner...Överkörd är rätta ordet....

Jag tackar så länge!

På återseende

Det som är skönt med att hon är ute är att den ständiga oron som jag hade att något skulle hända henne i magen och att vi skulle förlora henne är borta, nu är det en annan oro som infunnit sig men den är liksom hanterbar.

Lilla dockan är verkligen underbar!
Hon blir ledsen bara när hon är hugrig eller vill ha en ny blöja. Sover väldigt bra på natten faktiskt.
Det lustiga är ju ändå att hon kom på beräknade dagen.

Kl 10 på morgonen den 17/2 skulle jag gå in i duschen och hann som tur var in till badrummet, för först kom slemproppen och splash sen kom en flod av fostervatten. Ringde sambon som jag bara några minuter innan hade pratat med och hade fått numret till hans chef för hans mobilbatteri va dåligt. Ringer sedan förlossningen som säger att vi ska åka till antenatalen för undersökning eftersom jag inte fått värkar ännu. Hann bara lägga på luren innan jag fick ringa upp igen för värkarna kom strax därefter igång. Stod i duschen med värkar och de gick att andas igenom tyckte inte att de gjorde så ont. Vid halv 3 på eftermiddagen ringde vi till förlossningen igen och ville komma in eftersom jag läckte så mycket vatten och hade 3 min mellan värkarna. Vi åker till Mölndal och blir undersökt och jag är öppen nästan 5cm. Vi får stanna kvar och får ett rum och då vill jag ha lustgas. När jag är öppen 6cm ber jag om EDA och bm börjar förbereda. Narkosläkaren kommer in när jag är öppen 8cm och får vända i dörren för hon får ett akutsnitt att skynda sig till. När hon väl kommer tillbaka är jag fullt öppen och det är försent att lägga EDA.n. Jag har ingen aning om tid under hela förlossningen. När kl är 23.00 är det dags att krysta och 23.29 är den lilla född. Krystvärkarna var något av det värsta i smärtväg jag känt och krysta ut ett barn utan bedövning...ni fattar ju själva hur ont det gjorde. Styrkan man får när man föder barn är helt otrolig, hade ingen aning om att den fanns i mig.

Lyckan var total när hon kom och blev lagd på min mage.

Vi stannade kvar på BB i några dagar pga att min moderkaka inte kom ut efter förlossningen. Jag blev sövd och de fick operera ut den. Dagen efter så hade jag så lågt hb värde och hade tappat 1,7L blod under tiden de försökte få ut moderkakan så jag kunde varken gå eller stå utan att nästan svimma. Fick 2 påsar med blod och efter det mådde jag mycket bättre men jag var fortfarande svag.

Kan verkligen rekomendera att stanna på BB oavsett om förlossningen gått bra för det är ganska tryggt att va där och bara ringa på sköterskorna om det är något. Man får bra amnings tips mm.

Nu har vi vår lilla docka hos oss äntligen, som vi har längtat och kämpat i alla dessa år. Hon är så sockersöt att man inte kan slita blicken från henne! Kärleken man känner till sitt barn är en kärlek man inte kan beskriva med ord den är så stor!