Tänker ibland på syskon till lillan, hur kommer det att gå? Kommer vi få försöka länge eller kommer det att gå naturligt? Kommer vi få göra en IVF till? Orkar vi gå igenom det igen? Ibland har jag svårt att fatta att vi lyckades få ett barn, vi klarade en graviditet även om det var både det värsta och det bästa jag varit med om. Att få känna bebisens sparkar se hur den tränade på att andas, förlossningen ja allt. Samtidigt var jag varje dag rädd att något skulle hända bebisen i magen så vi inte hade fått träffa den. Som IVF:are blir det kanske lätt att man tänker så? Inte bara att "hoppa upp i sadeln" igen och börja om som vanliga människor kan?!