"Jag kommer inte längre ihåg hur det var"
Publicerat den: 2011-09-20 @ 20:40:47 |
Allmänt
När kronprinsess paret gick ut med sin graviditet så var det stor uppståndelse (så klart) Jag drack mitt morgonkaffe och tittade i vanlig ordning på Nyhetsmorgon på Tv4. Intervju med Svensk Damtidnings chefredaktör ägde rum och det talades om den press Viktoria måste haft på sig under året att annonsera en graviditet. Som gammal ofrivilligt barnlös så snappar man upp de flesta kommentarer och Jenny Strömstedt säger " Som många vet är det ju inte att bara att skaffa barn" Denna mening naglade sig fast i mitt huvud och när jag sedan hittade hennes krönika på Expressen förstod jag direkt vad hon menade med den meningen: Hon har själv varit ofrivilligt barnlös. Läs gärna hennes krönika här nedan:
Jag kommer inte längre ihåg hur det var. Den känsla som under fem år upptog stora delar av min vakna tid är helt försvunnen. Att inte kunna bli med barn. Det var mitten av 90-talet och livet hade rullat på enligt regelboken med studier, jobb, kärlek och ett gammalt dragigt hus och sen skulle det skaffas en bebis. Ett sött litet barn skulle vi ha som jag skulle klä på och av och dra i vagnen på våra långa promenader runt ön. Jag skulle mata och vyssa min lilla unge och ösa kärlek ur det hjärta som längtade efter något större än sig själv. Vi var inte speciellt gamla och det tog ett tag innan otillräckligheten sakta började luckra upp både självkänsla och framtidsdrömmar. I en tid där "gör det själv"-gurusarna fakturerade feta arvoden för sina möjlighetsbudskap hade det plötsligt uppstått ett problem som inte gick att lösa på egen hand. Bebistillverkningen.
Jag vet att jag vägrade träffa en kompis som blivit gravid av misstag. Men jag minns inte avundsjukan och missunsamheten. Jag minns inte den bottenlösa desperationen över att inte kunna få det enda jag ville ha.
Jag vet att jag vägrade träffa en kompis som blivit gravid av misstag. Men jag minns inte avundsjukan och missunsamheten. Jag minns inte den bottenlösa desperationen över att inte kunna få det enda jag ville ha.
Det var ingenting man riktigt talade om. Det är det fortfarande inte för de som drabbas.
Vänner träffas övermiddagar där alla utom ett par jagar sina snoriga ett och ett halvt-åringar runt bordet. Ingen vågar längre fråga hur det går. Möjligen säger kamraterna skräckslaget att "Det ordnar sig säkert", och dunkar mannen i ryggen. Kvinnor bemöts påfallande ofta av tips om avslappningsövningar, slemlösande hostmedicin och långa självgoda berättelser om den egna graviditeten. För det enda som är riktigt säkert i de trevande samtal som ändå äger rum är att ett biologiskt barn är meningen med livet. Egna barn, som det brukar heta.
Ändå är de barnlösas väg till hembakade bebisar omgärdat av en slags galenskap. Barn till varje pris. Så heter en ny tv-serie som snart börjar sändas i Sveriges television. Redan titeln insinuerar desperation. Hysteriska barnlösa som åker jorden runt i en dollarjakt på den perfekta surrogatlivmodern, det livskraftigaste embryot, den smartaste spermiedonatorn. I en tid där adoptionsköerna blivit allt längre på grund av färre barn och fler ansökande föräldrar är assisterad befruktning den enda utvägen för många, och en växande affärsverksamhet som också skördar offer i form av fattiga kvinnor som inkubatorer på inte helt egna villkor.
Vänner träffas övermiddagar där alla utom ett par jagar sina snoriga ett och ett halvt-åringar runt bordet. Ingen vågar längre fråga hur det går. Möjligen säger kamraterna skräckslaget att "Det ordnar sig säkert", och dunkar mannen i ryggen. Kvinnor bemöts påfallande ofta av tips om avslappningsövningar, slemlösande hostmedicin och långa självgoda berättelser om den egna graviditeten. För det enda som är riktigt säkert i de trevande samtal som ändå äger rum är att ett biologiskt barn är meningen med livet. Egna barn, som det brukar heta.
Ändå är de barnlösas väg till hembakade bebisar omgärdat av en slags galenskap. Barn till varje pris. Så heter en ny tv-serie som snart börjar sändas i Sveriges television. Redan titeln insinuerar desperation. Hysteriska barnlösa som åker jorden runt i en dollarjakt på den perfekta surrogatlivmodern, det livskraftigaste embryot, den smartaste spermiedonatorn. I en tid där adoptionsköerna blivit allt längre på grund av färre barn och fler ansökande föräldrar är assisterad befruktning den enda utvägen för många, och en växande affärsverksamhet som också skördar offer i form av fattiga kvinnor som inkubatorer på inte helt egna villkor.
Det är möjligt att programmet kommer att öka förståelsen för längtan efter barn, programledaren Pia Johansson är en klok kvinna, och visst behöver vi en moralisk diskussion om barnens rätt till sitt ursprung.
Men mest av allt behöver vi prata om hur vi bygger våra liv kring en större gemenskap än den biologiska kärnfamiljen.
Av allt jag inte kommer ihåg, minns jag ångesten över att få höra att "det ordnar sig". Det enda jag ville veta hur livet skulle bli om det faktiskt inte ordnade sig alls. Om jag förblev barnlös. Jag vet att det hade lindrat smärtan om någon hade visat ett familjefundament byggt på både vatten och blod, vän- och grannskap.
Jag fick barn. I dag har jag en brokig familj som förgrenar sig i all oändlighet. De barnlösa anser möjligen att det diskvalificerar mig från att ha åsikter.
Jag kan aldrig riktigt komma ihåg hur det var.
Men mest av allt behöver vi prata om hur vi bygger våra liv kring en större gemenskap än den biologiska kärnfamiljen.
Av allt jag inte kommer ihåg, minns jag ångesten över att få höra att "det ordnar sig". Det enda jag ville veta hur livet skulle bli om det faktiskt inte ordnade sig alls. Om jag förblev barnlös. Jag vet att det hade lindrat smärtan om någon hade visat ett familjefundament byggt på både vatten och blod, vän- och grannskap.
Jag fick barn. I dag har jag en brokig familj som förgrenar sig i all oändlighet. De barnlösa anser möjligen att det diskvalificerar mig från att ha åsikter.
Jag kan aldrig riktigt komma ihåg hur det var.
